Ensamt

Det är när man sitter så här, på rummet och dödar tid som jag mycket väl skulle kunna använda till så många andra betydligt viktigare saker som man låter tankarna gå åt helt fantasifulla håll. Och det är också då som jag inser vilket ensamt liv jag lever.
Inte ensamt på det sättet att jag inte har några vänner.
Utan ensamt på det sättet att jag inte har någon jag kan diskutera längtan med, för det finns ingen i min närhet med samma värdering och med samma längtan.

Att jag har kalvningsjour och man ser nya liv som kämpar gör det inte bättre. Det vrider sig om i magen på mig riktigt ordentligt. Önskar så helhjärtat att jag fick vara en diko. Inte behöva tänka på samhället, karlar, mammor, utbildning, resor, mat på bordet. Utan hela livet skulle kretsa kring att få sin kalv och sedan ta hand om den och skydda den mot allt det onda som finns här i världen. Tänk så som man kan drömma sig bort ibland.
Jag känner mig så fruktansvärt trasig, det är så mycket som saknas mig. En bostad som jag kan kalla MITT hem, ett MITT kök. En arbetsplats, sen om det är min ladugård eller någon annans, skit the same, en arbetsplats är en arbetsplats. Jag vill ha ordentliga dagsrutiner. Inte samma jävla hattande som det är här med tid som bara finns till för att döda, mitt på ljusa dagen då det skulle kunna gå att göra så mycket annat. Men... Det är alltid dessa men... All inlärning och socialtid gör en så körd i huvudet att det är så skönt med tystnaden i musiken, och den verkliga tystnaden också. Jag finner ingen tystnad i att gå ut själv. Har jag inget arbete att utföra ute är det värdelöst att vara ute. Jag kan bara inte gå och göra ingenting. Promenader är det värsta som finns om man går ensammen. Och ska jag gå med någon så vill jag prata om någonting intressant.

Ensamma hundprommenader är bland det absolut underbaraste som finns på denna jord. Men då krävs det en hund också. Och det har jag ju såå stor tillgång till här där jag sitter mitt ute i öde marken. Absolut ingen kan komma och säga till mig att jag inte har tid med en hund, för det har jag, jag har aldelens för mycket tid. MEN (igen) det är skolans cp regler som ställer till det, och om jag skulle bo utanför skolan så vart tiden för hunden ensammen lite längre än vad som kanske passar en unghund. Just en unghund för att jag vill forma hunden själv. En cavalier på omplacering skulle jag mycket väl gå med på, det är en av de mest underbara raserna som jag har stött på. Men mamma lär aldrig gå med på det. För hon är ju som hon är.

Sen så har vi ju råttorna. Mina guldkorn över allt annat. MEN (*suck*) varför ska det krångla till det sig så fruktansvärt för då altl jag vill är att ha dem här på skolan. Petra har dem hos sig just nu. Men jag ska bort en massa helger fram över och det bara skiter sig. Jävla skit alltså.

Liv suger. Inte på det sättet att jag vill dö, utan jag saknar liv, här i min närhet. Liv som jag kan ta på. Liv helt enkelt, nått som ställer till det för mig med spontana hyss och som sedan bara charmar sig bort ifrån allt. Precis så som kalvarna gör. Rymmer ut på foderbordet och Mamma ko bara ropar och ropar, när kalven klämt sig tillbaka hem till mamma är allt frid och föjd igen. För hur skulle hon kunna bli sur som, när allt hon gör är att älska det lilla livet.

Jag älskar liv, och vill vara så mycket mera delaktig i liv, allt liv precis överallt. Sen om det är växternas liv eller om det är ett djurs liv eller ett barns liv.. Jag vill vara där, jag vill också leva. Sen att jag har ett jävla sollöst norrfönster håller på att irritera sönder mig.
Att tvinga i mig p-piller varenda dag är det enda sättet som jag vet att jag kommer kunna skjuta upp mitt efterlängtade barn tills dess att jag gått klart denna utbildningen. Mitt mål att åka till Nya Zeeland och jobba en säsong ser också till att jag kan få ner de små gula varje morgon. För jag vill båda lika stark. Det svåra är att alltid varje morgon bestämma sig för att det ena är starkare, för mitt eget bästa.

Det går inte en sekund utan att jag föreställer mig hur mitt liv skulle (ska!?!) se ut när jag är gravid och senare mamma. Det är meningen för livet för mig, men dagens samhälle är som det är.. Och det tvingar mig till att vänta.

Jag hatar att vänta...