förståelse

Tänk om folk kunde ha vett nog att veta vad som passar sig att säga egentligen.

När man inte vet någonting om sånt som man inte har något att göra med ska man fan inte komma och vara nyfiken heller.

Ingenting är som du tror, inget är så som det ser ut och lita inte på nått som du hör.

För tankar är tysta, osynliga och helt för övrigt personliga.

Så låt mig för i helvete göra som jag vill. Det har ju redan blivit fel utan att du la dig i.
Börja inte nu för att du tror att du vet och ser tillräckligt för att komma med dina regält kränkande kommentarer, uppmaningar och frågor...

Du vill att jag ska vara ensam och leva i celibat för resten av livet till att jag gift mig. Ja jag vet.
Men det vill inte jag. Men är det så jävla viktigt så kan jag gå och bli som alla andra "normala" i min pappersålder. Så ser vi vad du ber mig att fortsätta med.

Hur kan du behandla mig såhär?